härifrån.punkt.nu.

Att ha någon vid sin sida när man sover är väl något av det mest värdefulla. Att få känna värmen av en annan kropp, känna mjuk och len hud mot hud i minsta lilla rörelse, höra någon annans andetag bredvid, vakna till omsluten av en arm, öppna ögonen och mötas av en fridfullt sovande älskad person, att bara höra täcket prassla och veta att någon finns där alldeles intill är närhet, trygghet, kärlek och mys i sin allra renaste form. Jag älskar att sova med min man. När han inte är hemma är det något som fattas, sängen känns så tom att det ekar ända in i mitt hjärta och jag saknar och längtar tills han är hemma igen och ordningen återställd. Jag skulle aldrig drömma om att be honom gå och lägg sig någon annanstans, för att ge mig mer utrymme, nattro, lite tid för mig själv eller någonting annat över huvud taget. Det vore att oförlåtligt bryta en gemenskap och samhörighet. Natten och sängen och sömnen delar vi, så är det bara. Vi vill sova nära.

Ändå har vi gått på niten om att barnen ska göra allt det där vi själva inte vill och sova ensamma. Egna rum, egna sängar och helst ska de somna helt på egen hand också, utan mer närhet än en liten stund med mamma på sängkanten, kanske en saga, några ord om dagen som gått och god natt och puss och så. Mer än så har man ju varken tid eller ork att lägga på en nattning. Ändå har vi i alla år berövat våra barn den självklara närheten som vi själva uppskattar så mycket. Vi har varit så hårda mot våra barn. Vant dem att somna själva. Alltid burit tillbaka dem när de kommit om natten med förklaringen "man sover bäst i sin egen säng..." Särskilt Nian, som varit den stackare som växt upp först och under den period då vi haft som mest ork att bära tillbaka. Hur många gånger har han inte stått där i vår dörröppning och fått höra "gå till din säng... vi sover bättre allihop då... du får gärna komma och mysa när du vaknar imorgon..." Det skär i mitt hjärta när jag tänker på det och jag kan inte förstå att det är jag som sagt det. Hur kunde vi göra så och hur kändes det i den lilla människan att bli nekad tillträde till mammas och pappas så uppenbara närhet? Det är här jag bara kan hoppas att det inte satt allt för djupa spår i honom och försöker trösta mig med att det är bättre sent än aldrig. Bättre sent än aldrig att mjuka upp sig, öppna både hjärta och ögon och våga inse att det inte alls är så att "vi alla sover bäst i våra egna sängar..." ! Att det bara är mamman och pappan som gör det, för att dom skaffat sig en för liten säng för att dom tänkt att nattens gemenskap tillhör dem och är en vuxensfär som de behöver få ha för sig själva. Inse att barnen faktiskt sover ännu bättre tillsammans, nära, alldeles tätt intill... Bättre sent än aldrig att ta tillbaka allt man sagt, ångra sig djupt och försöka göra bättre!

Så medan många andra kanske börjar mjukt och nära tillsammans för att trappa ner mer och mer i takt med att barnen blir större, har vi gjort lite tvärt om. Vi har gått en snirklig och krokig stig från att ha vant bebisar att sova i egna sängar till att låta alla barnen sova tillsammans, dela sängar och rum precis som de velat, sett glädjen och tryggheten de haft i det, till att börja låta dem somna i vår säng alla tillsammans, låta den som behövt det mest sova kvar hela natten, till att själva ha vant oss vid att sova flera tillsammans och börjat känna att vi nog vill dela sovandets samhörighet också med dem, till att inse att vår säng är alldeles för liten för det här, till att göra slag i saken och bli samsovare på gamla dar...

 

I helgen vaknade jag då för sista gången upp i min och mannens alldeles vanliga säng,som jag visserligen tycker väldigt mycket om och kommer att sakna...