Sjumilakliv
Det är de där små, små stegen mot målet som gör det, javisst. Det är de som gör att man känner rörelsen framåt, att man inte bara står och trampar, det är de som peppar och får en att orka och våga tro lite till. Men ibland är det skönt att få ta lite större kliv också. Och det här känns nästan som ett sjumilakliv för mig:
Här om dagen tog min fina svärfar sig an mig. Han hade gått igenom min bokföring för året so far och förklarade och visade alltihop i ett gratisprogram på nätet och satt sedan tålmodigt vid min sida när jag försökte mig på min första egna bokföring någonsin! Och vet ni, det kändes faktiskt som något jag skulle kunna lära mig. Jag kommer säkert att behöva hjälp många gånger till, men det enklaste som ska skötas löpande tror jag att jag snart kan klara på egen hand. För mig är det så stort! Jag känner mig så löjligt stolt över att ta kontrollen över mitt eget företag, jag känner mig stark, självständig, modig och fri när jag som egentligen inte är en siffermänniska (över huvud taget intet!) ger mig in på sånt jag aldrig trott mig kunna förstå och ser att jag visst kan. Lättad över att från och med nu slippa se nästan allt jag tjänar ihop ätas upp av fakturor till revisorn och glad över att äntligen våga börja plocka ut lite pengar igen, nu när jag vet att allt är i sin ordning med bokföringen. Så tack, tack snälla svärfar för att du hjälper mig med mina sjumilakliv!