Alltså, jag kan inte låta bli, för det är något speciellt med mornar. Att få starta dagen hemma, tillsammans, i lugn och ro. Jag vet att jag har sagt det hundra gånger, men att inte börja dagarna med att vara på väg bort, inte ha något klockslag att passa, utan ha tid för tankar, mys, tårar, prat, konflikter... allt vad en morgon kan tänkas bjuda på. Inte behöva stressa bort alltihop. Det är en Gudagåva som varit kanske den största vinsten av alla, för hela den här familjen, sen jag slutade jobba. Det har varit så helande att få starta nästan varenda dag i harmoni med sig själv och med varandra och den känslan har dessutom en tendens att spilla över och sätta sin prägel på dagen som följer. En god morgon är ofta som början på en god cirkel har jag märkt. Tänker på alla de som stressar runt för att lämna barn här och där fast de kanske inte måste. Jag har själv gjort det, när Sexan var bebis, och jag trodde att dagis och kompisar var nödvändigt för Nian som var fem då. Slet upp mina små ur sängen varje morgon, bråkade och stressade upp både mig och dem över alla morgonbestyr för att komma iväg, struntade i både tårar och bebisskrik för att komma i tid. För att det är ju sånt livet med barn är. Det är ju så det måste vara. Men det måste inte alls vara så, och med facit i hand kan jag bara undra vad det var jag höll på med. Jag trodde jag gjorde nåt bra, men i efterhand kan jag se hur det gjorde långt mycket mer skada än nytta och hur mycket bättre vi alla tre skulle ha mått om vi struntat i hela den där karusellen! Jag tänker på alla dem som drar förbi utanför vårt fönster om mornarna, i ur och skur, skratt och gråt, har de verkligen tänkt efter om det är just sådär de vill ha det? Eller har de som jag, då på den tiden, bara dragits med i något som verkar vara det enda rätta och möjliga? Tänker på alla dessa svenska morgontimmar som kanske skulle kunna vara till glädje för många fler, men som går förlorade för att man till varje pris ska ha iväg någon någonannanstans. Tycker det är sorgligt, att något så fint (om än strävsamt!) som tiden tillsammans går så många förbi. Sånt tänker jag på när jag ligger här en tidig vardagsmorgon vid en brasa, igen, med mina allra finaste små människor omkring mig. Och jag känner mig alldeles extra tacksam över att få ha dem här!
