härifrån.punkt.nu.

Vi har haft några dagar med släng av magsjuka i familjen. Inte så allvarligt egentligen, mest så där att man väntar och väntar på de där 48 timmarna och går och undrar vem som ska bli sjuk och inte och blir nojig varje gång någon nämner något om ont i magen. Men vi har hållit oss hemma i lite olika omgångar och framförallt Elvan har missat en del i skolan. Jag har hämtat hem hans skolböcker och han ville spara jobbet till ett och samma tillfälle istället för att göra lite i taget. Han hade bestämt sig för att det var idag han skulle göra det så förmiddagen ägnade vi åt att ha hemmaskola. Sjuan som inte hade någon uttalad uppgift fick sysselsätta sig med korsord medan Elvan arbetade med svenska, SO och matte. Det gick så bra, och det var så roligt! Och jag bara önskade att det fick vara så här, att man kunde få ta sig en dag och plugga hemma när man behöver det. Eller en period. Eller alltid om man ville det.

Mina barn tycker om skolan, de gillar att gå dit för det allra mesta, men jag vet att det skulle gagna dem att kunna göra sitt jobb hemma ibland. Bara vetskapen att de har ett val skulle lätta upp deras liv många gånger och jag tror verkligen att det skulle vara väldigt mycket mer effektivt att få jobba i lugn och ro med en vuxen på två-tre istället för i ett klassrum där man delar vuxen med tjugosju.

Och nej, jag är inte en utbildad lärare, faktum är att jag nätt och jämt är på samma nivå i matte som min femteklassare. Jag kunde inte vara den som förklarade rakt av att så här är det och så här ska du göra. Men vi löste det ändå. Sjuttsingen vad vi klurade och tänkte, läste om och om igen, tittade tillbaka i kapitlet för att få en större bild, och provade olika lösningar på en riktigt svår uppgift, vi bidrog med lite var, fick hjälpas åt att förklara det vi förstod och hur vi tänkte för varandra. Och vi klarade det! Frågan är om det inte ger mer att själv få hitta vägen igenom, komma fram till lösningen och själv behöva föra sitt resonemang, än att få det förklarat för sig och bara göra? Jag tror i alla fall inte att det ger mindre, och bara känslan av att det till slut gick (utan att vi behövde ringa pappa!), när vi high-fivade för oss och visste att vi båda lärt oss något nytt, gav så mycket glädje att det skulle kunna motivera fyra hemmamattelektioner på raken!

 

Mina killar, att få sitta med dem så här, det är livet!