Flyt
Ibland har man sånt flyt. Som när man vaknar en lördagmorgon med en viss tanke om vad man skulle vilja göra, och som bäst ligger och funderar på hur man ska lyckas få med sig åtminstone delar av familjen på sina planer när ens sexåring kommer och föreslår just det man önskar!
"Mamma vet du vad jag tycker att vi ska göra idag, jag tycker att vi ska gå till skogen!"
"Ja men det var ju precis vad jag hade tänkt, det gör vi!"
"Ja! Och vi tar med dockorna och fika så det blir som när vi hade dagis!"
"Eeeh (jag som hade tänkt plocka granris och mossa...), ja, vilken bra idé, det gör vi!"
Och knappt har man hunnit morna sig i sängen så kommer sexåringen tillbaka och talar om att vi kan gå på en gång, för hon har redan fixat matsäcken, smörgåsar, vatten och varm choklad (fast kall och gjord på vatten och oboypulver) så vi kan äta frukost i skogen!
Vilken underbar förmiddag vi fick! Lyckades övertala sjuåringen också att följa med, och fast att han verkligen inte var peppad innan så var han glad att han följde med. Det var så länge sen vi gick till skogen tillsammans. Förut gjorde vi det varje vecka, både när vi hade dagbarn och när det var bara mina barn och jag. Jag saknar det så mycket och när vi väl kom iväg så tror jag barnen också kände hur mycket de saknat det. Alla gamla invanda lekar väcktes till liv och föll sig naturligt. Sånger och ramsor från dagistiden återupplivades när Sexan höll samling med dockorna.
"Mamma vet du vad jag tycker att vi ska göra idag, jag tycker att vi ska gå till skogen!"
"Ja men det var ju precis vad jag hade tänkt, det gör vi!"
"Ja! Och vi tar med dockorna och fika så det blir som när vi hade dagis!"
"Eeeh (jag som hade tänkt plocka granris och mossa...), ja, vilken bra idé, det gör vi!"
Och knappt har man hunnit morna sig i sängen så kommer sexåringen tillbaka och talar om att vi kan gå på en gång, för hon har redan fixat matsäcken, smörgåsar, vatten och varm choklad (fast kall och gjord på vatten och oboypulver) så vi kan äta frukost i skogen!
Vilken underbar förmiddag vi fick! Lyckades övertala sjuåringen också att följa med, och fast att han verkligen inte var peppad innan så var han glad att han följde med. Det var så länge sen vi gick till skogen tillsammans. Förut gjorde vi det varje vecka, både när vi hade dagbarn och när det var bara mina barn och jag. Jag saknar det så mycket och när vi väl kom iväg så tror jag barnen också kände hur mycket de saknat det. Alla gamla invanda lekar väcktes till liv och föll sig naturligt. Sånger och ramsor från dagistiden återupplivades när Sexan höll samling med dockorna.
Underbara, underbara lilla skogen!
Jag som trodde jag var ledig fick ett helt dagis med mig ändå...
Tur att det var någon annan som höll i alla trådarna
En magisk avslutning blev det också då vi stötte på en älgko med två kalvar på alldeles lagom avstånd. Tillräckligt långt ifrån för att det skulle kännas säkert, men ändå så nära att det pirrade i magen. Ett sånt där fruset ögonblick, en stillbild, då vi stod blickstilla och tittade på dem och kalvarna på oss och barnen knappt vågade andas. När sedan älgkon också vände sig om och stirrade på oss blev det för mycket för dem och de viskade till mig "kan vi inte gå nu..." "Kan vi ta en annan väg tillbaka.."