Sista rycket
Alltså förlåt, men det har redan gått en vecka sen vi kom hem och jag måste få avsluta det här bilderbloggandet på något vis. Tillbaka i vanlig vardag måste allt bara flyta på, en helg är alldeles för kort, och jag förstår inte att det inte var igår vi befann oss i den där behagliga lunken. Kroppsligen är jag visserligen här, i snökyla och gråtrista rutiner, men jag själv befinner mig egentligen någonstans mittemellan Teneriffaminnen och Balidrömmar -just nu är det Bali jag drömmer om- som måste bli verklighet någon gång och jag har så ruskigt svårt att samla mig i nuet. Jag tänker att om jag bara får göra sista rycket med mina bilder från den här resan så kanske jag kan ta det med lite mera ro sen. Så här kommer en sista radda bilder. Tror jag.
Ett försök till föriddag på stranden igen. Annan strand. Lika fint. Fast inte lika roligt utan vågor tyckte barnen så det blev en ganska kort visit.
Avslutades med surfspaning och glasspaus på vägen tillbaka.
Svårt att se kan hända, men det kryllade av surfare där ute på vågorna.
Mot slutet av veckan hände något i den lilla babypoolen. Den värmdes upp, och därefter ville inget barn bada någon annanstans fast att det var lugnt och stilla som gällde bland alla småttingar. Kusinerna hade en tendens att ta över hela poolen...
En varm och gråmulen dag och en lång promenad alldeles för mig själv. Så fint!
Ingen hade behövt oroa sig över att missa halloweenfirandet hemma i Sverige, det firades ordentligt med dakoratioiner och utklädda människor överallt, ballonger till barnen i restaurangen och läbbiga ansiktsmålningar för den som ville. Ni kan ju gissa vem som ville...
En varm och gråmulen dag och en lång promenad alldeles för mig själv. Så fint!
En ljummen men blåsig kväll och en promenad i solnedgången bara min lilla flicka och jag.
Hon plockade önskestenar åt mig. Också väldigt fint.
En sista churro to go och det obligatoriska gruppfotot, sen var det hejdå till palmer, hibiskusar, sol och värme!
Flygplatsen hade tjusig utsikt!
Att få resa med kusiner är så mycket glädje. Så mycket kärlek. Lite gnabb ibland och en och annan tår, men mest bara en samhörighet som växer sig starkare för varje dag tillsammans!
Till slut var det ändå dags för familjen flipflop att tacka för sig. Att packa ner dem känns alltid som den sämsta idén ever och jag kan aldrig låta bli att undra när de ska få komma till användning här näst...
En sista churro to go och det obligatoriska gruppfotot, sen var det hejdå till palmer, hibiskusar, sol och värme!
Flygplatsen hade tjusig utsikt!
Och även om det är betydligt trevligare att vara på väg ut på resa än tillbaka hem, så gillar jag fortfarande allt med det här. Jag njuter så länge det bara varar, att sitta och vänta gör mig inget, det hör liksom till och fyller mig med en känsla av pirrigt välbehag. Är man dessutom många som väntar tillsammans så finns det alltid någon att roa sig med om man får vänta länge.
Tack kära, kära farmor och farfar för allt det här!
"Jag älskar mitt liv!" har Sexan ropat rakt ut i luften, gång på gång under veckan.
"Det här har varit den bästa veckan i hela mitt liv!" säger Sjuan.
Elvan som aldrig vill höra talas om resande ville inte åka hem.
Det vill inte säga lite det!
Bok, flygplanskaffe och titta ut över en rosa skymning ovan molnen. Åh. Jag vet inte om det bara är jag, men jag älskar det. Sög åt mig ordentligt och bär den stunden med mig tills jag får vara på väg någonstans igen!
Slut på bilderbloggandet!
skriven
Åh nej, det är inte bara du 💕 Så ljuvligt!