härifrån.punkt.nu.

Imorse gjorde jag något hemskt. Jag lämnade mitt barn gråtande med armarna sträckta mot mig och vädjan i blicken -mamma gå inte, jag vill inte vara här, jag vill vara med dig! Det var armar som inte ville släppa taget, en mun som inte ville sluta pussa och tårar som inte kunde sluta rinna. Budskapet kunde inte varit tydligare men jag slingrade mig ur och sa att så måste det bli idag. Ingenting kunde ha känts mer fel och nu gnager samvetet i mig. För nog finns det nästan alltid andra möjligheter när man verkligen menar att barnen är viktigast av allt. Nog kunde jag ha tänkt om, hittat lösningar, avbokat jobb och planerat om dagen. Det må ha inneburit att jag skulle ha svikit någon annan, men jag valde att svika mitt barn istället och jag kan inte sluta fråga mig själv varför? Innerst inne är jag övertygad om att ifall det känns så hemskt fel så är det också det. Jag tror det gör långt mycket mer skada än nytta och sätter djupa spår att välja att lämna en sån här gång. Djupa spår av ett svek i mitt barn, men också i relationen vi har. För om inte ens jag som är hennes mamma bryr mig om så starka känslor, visar att de spelar roll och är värda att respekteras, vem ska då göra det? Inte är det skolpersonalen vars uppgift verkar vara att försöka vifta bort och avleda, låtsas som att det inte är så farligt och försöka trösta lite snabbt, så att de kan få dagen att flyta på för alla andras skull. Vem ska visa min dotter att det hon känner och upplever är värt att tas på allvar om inte jag? Vem ska stå upp för henne och ge tillit till vuxenvärlden, att vi lyssnar och bryr oss om? Jag skäms så väldigt över mig själv idag, att jag inte var klokare och modigare än så utan lät mitt barn känna sig dumpad, övergiven och som att något annat var viktigare än hur hon mår. Jag tror att hon burit med sig den där fruktansvärda känslan av svek genom en hel dag av lek och skratt och aktiviter på samma sätt som jag burit den med mig genom arbete, prat och skratt med mina kamrater. På skolan säger de att det ledsna gick över och att hon haft det roligt sen under dagen, det tror jag på. Det har nämligen jag också, och ingen kunde nog ana där under ytan hur sorgstungen jag var av att ha svikit mitt barn. Bakom våra masker tror jag vi bar på samma smärta. Varför skulle det kännas mindre för henne än för mig?

Jag vet att det här är vardagsmat för de flesta, sånt som händer nästan alla då och då och något som i Sverige anses vara helt naturligt, men när allt inom mig skriker NEJNEJNEJ då litar jag på det. Då är det NEJ. Inte naturligt. Inte bra. Då är det något som är förskräckligt fel, och det är inte mitt barn och det är inte min magkänsla och inte mitt samvete. Då måste jag gå rakt emot strömmen och strunta blankt i att alla andra lämnar gråtande barn som om det vore den mest självklara sak i världen. Då måste jag fortsätta ordna mitt liv så att vi ska slippa sånt här i allra möjligaste, mån och jag måste ta mig i kragen och våga, orka, vara både obekväm och larvig i andras ögon.

Det här händer oss inte så ofta, jag undviker det in i det längsta för jag tror att varenda gång är en gång för mycket, att det hände idag var illa nog och jag vill bara säga FÖRLÅTFÖRLÅTFÖRLÅT min älskade lilla flicka för att jag lämnade dig imorse. Det var ett svek!