härifrån.punkt.nu.

I hela mitt liv har jag fått höra att det finns vissa saker jag måste lära mig. Vissa saker jag helt enkelt bara måste göra, för sånt gör alla väl fungerande människor, det kommer bli lite lättare för varje gång, jag lär mig genom att utsätta mig för det och till slut går det av bara farten.
Under så många år, i så många sammanhang, har jag mer eller mindre tvingats och låtit mig tvingas att genomföra olika slags såna saker, och ett kan jag garantera: det finns vissa saker som aldrig blir lättare, som vissa inte kan lära sig för att det strider så fullständigt mot hela deras natur. Att tro att man kan använda tvång för att utveckla dessa områden är dömt att misslyckas och sätter de djupaste spår.
Drama är en sån sak för mig. Jag helt enkelt avskyr det, jag fläks ut och in och kräks på kuppen bara jag tänker på att behöva, göra rollspel, leka charader, klä ut mig, läsa repliker eller vad det nu kan vara. Så har jag alltid känt och kommer alltid att känna och vet ni, för mig är det helt okej. Om det bara kunde vara det för resten sv världen också! Jag har aldrig närt någon dröm om att vara annorlunda, jag är nöjd med att trivas i bakgrunden och har inget behov av att vara bra på allt. Jag är helt tillfreds med att jag aldrig kommer att bli skådespelare eftersom jag är bra på en himla massa andra grejer! Det finns absolut ingen anledning för mig mer att sätta mig i såna situationer som bara får mig att må dåligt, och jag har lovat mig själv att inte låta mig tvingas mer. Jag har sett mig som vuxen nog att kunna betacka mig och stå emot.
Ikväll var det drama på min kurs och allt som jag en gång hatade med att gå i skolan komprimerat till en lång och plågsam påminnelse om hur det är när någon liksom våldför sig på ens personlighet.
Jag skyller inte på läraren, hon kunde ju omöjligt veta. Inte på klassen. Alla var snälla och fina. Men jag själv borde sagt stopp. Jag borde inte ha svikit mig själv för att få ett betyg i slutänden, det kan det omöjligt vara värt.

Nu kan jag riktigt höra alla tröstande, uppmuntrande, välmenta kommentarer så här efteråt, jag har nämligen hört dem hundra gånger förut, att det var väl inte så farligt, det var modigt att göra det ändå, att jag ska vara stolt över mig själv och säkert har jag växt lite, och nu är det över, vad skönt va!?
Men bara glöm det.

Två saker är jag stolt över: att jag inte ljög, skolkade och sa att jag var sjuk eller upptagen på något annat sätt som jag försökt hitta på hela veckan för att kunna fly undan. Och att jag i alla fall försökte vara lite open-minded och tänka att det kanske inte blir så farligt som jag tror.
Det blev precis så hemskt som jag trodde. Fruktansvärt från början till slut, och det är långt ifrån över. Det kommer sitta kvar länge, inuti känner jag mig mörbultad, som ett öppet sår och jag är tillbaka precis där jag var när jag slutade nian, kvävd och tillknycklad så det tog tjugo år att återhämta sig. Jag hoppas det inte tar riktigt lika lång tid den här gången. Jag fick kämpa mot gråten hela vägen hem och grät hejdlöst i en halvtimme när jag kom hem och in i mitt mörka sovrum.

För övrigt så är modig det sista jag var och stolt det sista jag känner mig. Jag kunde ha stått upp för min sak men hade inte modet att förklara och gå därifrån. Det känns som om någon otäck människa jag inte känner försökt tafsa på mig och jag bara låtit det hända, och det är inget jag är stolt över.
Låter det som en överdrift? Det är det inte. Det finns inga överdrifter när det gäller hur hemskt det kan vara att bli tvingad eller låta sig tvingas.
Så snälla, snälla, tänk på det innan ni tar till alla tänkbara medel och övertalningsmetoder för att få någon att vara med i en pjäs, improvisera en saga, leka sällskspslekar, sätta på sig en lustig hatt, hålla ett tal eller göra andra saker den verkligen inte vill nästa gång. Det kan vara så mycket mer än något man bara kan träna bort. Kan vi inte enas om att respektera ett nej som ett nej vare sig det handlar om ett kroppsligt eller själsligt tafsande?! Låt den människan vara bra och glänsa på sina andra sätt istället!

Nu ska jag borra in mig i en mjuk, varm och gosig nacke, krypa tätt intill mina barn och sova nära. Finns inget mer återhämtande än det.